Min "nya" brödrost är snygg. En julklapp från mor och far som kom i en skokartong. En apparat som dom införskaffade när dom flyttade ihop (typ 1920) och som jag nu fått ärva. Jag var stolt. Jag tänkte liksom "gutt, då ska jag se till att den här brödrosten lever kvar i ytterligare några generationer". Mina sönsönsönsönsöner skulle liksom kunna rosta bröd i samma brödrost som deras farfars farfars farfars farfars far hade gjort. Riktigt kunna känna historiens vindslag i munnen.

Det är med tåren i ögat jag efter en sisådär sex rostmackor inser att brödrosten inte alls är i särskilt gott skick. Morsan har polerat upp den, men på insidan mår den inte särskilt bra. Den hostar upp mackorna i tid och otid, helst efter bara några sekunder. Den orkar liksom inte. Eftersom jag vill ha rostbröd får jag alltså stå och hålla ner den orangea spaken.

Åh...typiskt! Den är ju så snygg, och jag är så snygg i den.