Igår var det min blomma, idag är det min cykel. Min Tristar Mountainbike. Min kära, röda raket som jag haft sedan jag var 10 år är nu död. Med den har jag kämpat till och från busshållsplatsen, från Rälla till Högsrum, från Högsrum till Rälla. I ur och skur, i Öländsk fåk. Den har varit min vän. Den har byggt upp mina benmuskler.

Jag måste dock erkänna att jag varit dålig på att ta hand om den, Farsan (cykelfantasten) har varit snäll nog att serva den, lagat punkteringar och oljat kedjan när jag inte orkat. I söndags lämnade jag och farsan av cykeln vid en cykelreperatör här i Karlshamn.

Nyss tog jag emot det sorgliga beskedet. Cykelreperatören ringde och meddelade att det nog inte var särskilt lönt att laga cykeln. Skadorna skulle uppskattningsvis kosta 1500 kr att laga. Han menade på att det var bättre att köpa en begagnad cykel istället.

Så detta blir mitt avskedstal till min trogne, röde vän på två hjul. Även om det blir tungt och svårt att acceptera den röda raketens död så måste jag samla styrka och gå vidare. Jag måste kunna ta mig till skolan. Kanske köper jag en begagnad mountainbike eller en charmig kärringcykel.

Men du kommer alltid leva kvar i mitt huvud och i mina ben.

R.I.P.