Jag dyrkade dom i tre år, jag ansåg att dom var ett av de band som påverkat mig mest genom tiderna och jag såg dom två gånger live. Men nu var det bra länge sedan jag lyssnade på den föredetta Nirvana-trummisen Dave Grohl och hans gäng. Men en ny era, en ny tidsepok har kommit. Foo Fighters och jag har återförenats. Reunion. Big time. På tisdag släpper bandet sin nya skiva Echoes, Silence, Patience & Grace och jag är faktiskt väldigt förväntansfull.

Allt började med deras nya singel The Pretender som har en av de mest stilrena, snygggste och kraftfullaste musikvideos jag någonsin skådat. Dessutom sitter refrängen texten som en smäck:

" What if I say i'm not like the others? What if I say i'm not just another one
in your place, you're the pretender. What if I say I will never Surrender?"



Ikväll tittade jag och en speciellt utvald skara av människor på Foo Fighters senaste dvd-konsert Skin & Bones - filmad från bandets senaste turné där de endast spelade akustiskt. Det är en sjukligt bra konsert. Bandets fyra orginalmedlemmar backas upp av ytterligare fyra musikanter, däribland den föredetta bandmedlemen Pat Smear.
Trots att låtarna är akustiska växer många av dom något oerhört och i och med att det står åtta begåvade musikanter på scen (piano,munspel och fiol = mumma!) blir det aldrig för avskalat eller livlöst, snarare tvärtom.

Inte ens när Dave Grohl i de tre avslutande låtarna står ensam på scen med sin gitarr känns det tomt. Det är i den näst sista låten - Best of You - då känslorna växer sig starkast. Dave's skrik träffar mig - precis som så många gånger innan - rakt i hjärtat. Om det inte hade varit för att jag hade folk runtomkring hade jag med all sannorlikhet fällt några tårar, precis som jag så många gånger gjort till en av de låtar som betytt allra mest för mig - My Hero.