Om det är något jag blir berörd av - förutom hjälplösa amerikaner som börjar lipa i amerikanska idyllprgram som Extreme Home Makeover osv - är det amerikanska ungdomsserier. Jag har sagt det förrut, men varje gång jag blir rörd till tårar av något är det min plikt att skriva ner det på bloggen. Mes, tönt - kalla mig vad ni vill, men jag lipade nyss som en liten sill (eller det rann åtminstone några tårar nedför kinderna) till det nionde avsnittet av Friday Night Lights - ungdomsserien som kretsar kring ett amerikanskt football-lag i Texas. Tårarna kom under ett känslofyllt gräl mellan den föredetta Quarterbacken - men numera rullstolsbundne - Jason och hans flickvän som bedragit honom med hans bästa vän. Det är något med denna serien som gör att den känns så otroligt mycket mer jordnära och realistisk än sina föregångare O.C och One Tree Hill. Friday Night Lights är varken glamorösa lyxliv eller smöriga klichéer, utan en mer verklig skildring av dagens ungdom. Stundtals otroligt allvarsam men ofta även så humoristisk att jag viker mig av skratt i soffan. Att Explosions In The Sky står för musiken gör inte saken sämre.



Har ju dessutom börjat se om O.C från avsnitt 1. Säger det igen - de första säsongerna kan bannemig ses om hur många gånger som helst. Perfektion. Just nu håller Ryan och Marissa på och velar - "ska vi bli tillsammans eller inte?" The O.C gör mig lycklig och känslosam men samtidigt väldigt nostalgisk och ångestfylld då det river upp massa gamla minnen. Serien färgade verkligen mitt liv från slutet av gymnasiet och en bra bit därefter. Det känns ibland som jag ser ungdomsserier - och framförallt O.C - för att det saknas något i mitt liv, kärlek kanske? Dessa serier är ju fyllda av det.

Godnatt