Den oförglömiga resan
1996 var året då jag för första gången fick axla rollen som Gordon Freeman - en helt vanlig forskare som efter ett misslyckat experiment på forskningsstationen Black Mesa blev indragen i en kamp mot utomjordiska varelser och argsinta militärer.
Sex år senare anländer jag (Gordon Freeman) till City 17. När jag kliver av tåget välkommnans jag av storbildskärmar där en gråhårig man sänder ut fredliga budskap till stadens invånare. Jag blickar in i dessa människors ögon men allt jag ser är uppgivenhet, tomhet och rädsla. Små maskiner flyger omkring och fotar mitt misstänksamma ansikte. Maskbeklädda soldater vandrar omkring och observerar minsta rörelse. En soldat välter ner en läskburk och genom gasmasken ekar en sprakande och iskall stämma: "Pick up that can. Put it in the trashcan". Jag vågar vara trotsig, kastar iväg burken åt ett annat håll och får som straff ta emot ett par kraftiga slag från vaktens elektrifierade batong.
City 17 och dess arkitektur för direkt tankarna till Östeuropa. I stadens centrum reser sig ett mörkt, gråblått citadell upp mot den gråa himlen, likt ett monument över regeringens kommunistiska och nazistiska järngrepp. På gatorna - i skuggan av detta monument - patrullerar militären och söker efter kvarvarande invånare. Jag flyr genom gränder, bakgårdar och upp i i hus där utbrytargrupper barrikerat sig i ett sista hopp om att inte bli upptäckta. Vem vet vad som händer om dom blir upptäckta? Kanske blir dom skickade till fängelsen eller koncentrationsläger. Dricksvattnet har ju redan blivit förgiftat, så varför skulle militären ha goda avsikter?
Med Half Life 2 lyckades Valve inte bara överträffa sig själva, utan satte även en helt ny standard för hur ett modern actionspel skulle se ut. Half Life 2 är - trots sina 3 år på nacken - i mina ögon fortfarande kungen på fps-tronen. Valve är bäst i världen på visuellt berättande, att förmedla handling, skapa atmosfär och framkalla känslor - utan att egentligen ge spelaren särskilt mycket information alls. Genom att hålla det simpelt skalar dom bort det överflödiga och aktiverar min tankeverksamhet. De människor jag möter under resans gång känns levande och äkta, och det dom berättar sliter tag i mig, får mig att tänka till. Jag ser hela spelet från mina ögon, från Gordon Freemans ögon, och trots att jag aldrig får se hur jag ser ut eller höra hur min röst låter känner jag mig hundra procent delaktig. När det kommer till närvarokänsla är det bara Irrational Games mästerverk Bioshock som kommer i närheten.
Men Half Life är inte bara bäst rent berättelsemässigt, utan bjuder på en spelmässig variation utan dess like. Med sin egenutvecklade Source-motor hade Half Life 2 - när det kom - en fysikmotor som aldrig tidigare skådats. Varje objekt och föremål reagerar naturtroget enligt fysikens alla lagar och Valve intrigerar denna fysik i spelet för att skapa pussel och möjlighet till kreativa lösningar under intensiva strider. Resan går genom vattenfyllda kanaler, mörka spökstäder, hårdbevakade kuststräckor och ombyggda fängelser - och hela tiden är speltempot perfekt avvägt.
Valve har skapat det som många andra spelutvecklare eftersträvat men aldrig lyckats uppnå - ett perfekt spel, en av de bästa framtidsdystopier som sett dagens ljus.
Istället för att göra Half Life 3 valde Valve att dela upp spelet i tre episoder. Episode One släpptes förra året och tar vid där Half Life 2 slutar. Idag klarade jag denna korta men ack så underbara spelupplevelse. Spelets främsta förtjänst är att det bygger upp oerhört starka band mellan mig och min charmige medhjälpare Alyx. Hon följer mig med sin blick, drar skämt,. skrattar och ger mig eldunderstöd - hon är mänsklig. Hon och jag är ett, ett oumbärligt radarpar som måste hålla ihop om vi ska lyckas fly med livet i behåll. Trots en viss avmattning under andra halvan av spelet fungerar Episode One oerhört bra som en aptitretare och inledning till det inferno som verkar komma i nästa episod.
Nästa vecka släpps den mest prisvärda spelsamlingen någonsin - The Orange Box. Förutom Half Life 2 och Episode One bjuds vi på fortsättningen Episode Two, det efterlängtade multiplayerspelet Team Fortress 2 och pussel-fps:et Portal. Ni behöver inte anstränga era hjärnor särskilt mycket för att förstå att detta är en av årets största spelhändelser, både för mig såväl som miljontals andra spelare där ute.
Episode Two
Sex år senare anländer jag (Gordon Freeman) till City 17. När jag kliver av tåget välkommnans jag av storbildskärmar där en gråhårig man sänder ut fredliga budskap till stadens invånare. Jag blickar in i dessa människors ögon men allt jag ser är uppgivenhet, tomhet och rädsla. Små maskiner flyger omkring och fotar mitt misstänksamma ansikte. Maskbeklädda soldater vandrar omkring och observerar minsta rörelse. En soldat välter ner en läskburk och genom gasmasken ekar en sprakande och iskall stämma: "Pick up that can. Put it in the trashcan". Jag vågar vara trotsig, kastar iväg burken åt ett annat håll och får som straff ta emot ett par kraftiga slag från vaktens elektrifierade batong.
City 17 och dess arkitektur för direkt tankarna till Östeuropa. I stadens centrum reser sig ett mörkt, gråblått citadell upp mot den gråa himlen, likt ett monument över regeringens kommunistiska och nazistiska järngrepp. På gatorna - i skuggan av detta monument - patrullerar militären och söker efter kvarvarande invånare. Jag flyr genom gränder, bakgårdar och upp i i hus där utbrytargrupper barrikerat sig i ett sista hopp om att inte bli upptäckta. Vem vet vad som händer om dom blir upptäckta? Kanske blir dom skickade till fängelsen eller koncentrationsläger. Dricksvattnet har ju redan blivit förgiftat, så varför skulle militären ha goda avsikter?
Med Half Life 2 lyckades Valve inte bara överträffa sig själva, utan satte även en helt ny standard för hur ett modern actionspel skulle se ut. Half Life 2 är - trots sina 3 år på nacken - i mina ögon fortfarande kungen på fps-tronen. Valve är bäst i världen på visuellt berättande, att förmedla handling, skapa atmosfär och framkalla känslor - utan att egentligen ge spelaren särskilt mycket information alls. Genom att hålla det simpelt skalar dom bort det överflödiga och aktiverar min tankeverksamhet. De människor jag möter under resans gång känns levande och äkta, och det dom berättar sliter tag i mig, får mig att tänka till. Jag ser hela spelet från mina ögon, från Gordon Freemans ögon, och trots att jag aldrig får se hur jag ser ut eller höra hur min röst låter känner jag mig hundra procent delaktig. När det kommer till närvarokänsla är det bara Irrational Games mästerverk Bioshock som kommer i närheten.
Men Half Life är inte bara bäst rent berättelsemässigt, utan bjuder på en spelmässig variation utan dess like. Med sin egenutvecklade Source-motor hade Half Life 2 - när det kom - en fysikmotor som aldrig tidigare skådats. Varje objekt och föremål reagerar naturtroget enligt fysikens alla lagar och Valve intrigerar denna fysik i spelet för att skapa pussel och möjlighet till kreativa lösningar under intensiva strider. Resan går genom vattenfyllda kanaler, mörka spökstäder, hårdbevakade kuststräckor och ombyggda fängelser - och hela tiden är speltempot perfekt avvägt.
Valve har skapat det som många andra spelutvecklare eftersträvat men aldrig lyckats uppnå - ett perfekt spel, en av de bästa framtidsdystopier som sett dagens ljus.
Istället för att göra Half Life 3 valde Valve att dela upp spelet i tre episoder. Episode One släpptes förra året och tar vid där Half Life 2 slutar. Idag klarade jag denna korta men ack så underbara spelupplevelse. Spelets främsta förtjänst är att det bygger upp oerhört starka band mellan mig och min charmige medhjälpare Alyx. Hon följer mig med sin blick, drar skämt,. skrattar och ger mig eldunderstöd - hon är mänsklig. Hon och jag är ett, ett oumbärligt radarpar som måste hålla ihop om vi ska lyckas fly med livet i behåll. Trots en viss avmattning under andra halvan av spelet fungerar Episode One oerhört bra som en aptitretare och inledning till det inferno som verkar komma i nästa episod.
Nästa vecka släpps den mest prisvärda spelsamlingen någonsin - The Orange Box. Förutom Half Life 2 och Episode One bjuds vi på fortsättningen Episode Two, det efterlängtade multiplayerspelet Team Fortress 2 och pussel-fps:et Portal. Ni behöver inte anstränga era hjärnor särskilt mycket för att förstå att detta är en av årets största spelhändelser, både för mig såväl som miljontals andra spelare där ute.
Episode Two
Kommentarer
Trackback
